Jag har försökt skriva det här inlägget i flera dagar, formulerat om, raderat, skrivit igen. Den tydligaste känslan just nu är att det känns som att jag druknar under allt. Inte bara de här försöken utan livet i stort. Inget jobb, korttidsvikariat, kreativitet som snubblar av deppighet och prestationsångest. Jag kämpar med näbbar och klor för att hitta rätt väg att gå just nu, hitta MIN väg att gå. Men det är svårt när det känns jobbigt att stå. När disken väller över kanterna i köket och dammråttorna växer i hörnen och jag bara orkar sitta och titta på skiten, eller orkar... Jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Var jag ska börja. Hur ska det kunna bli ett barn i en kropp som känner såhär, tänker såhär, lever såhär. Jag har letat upp körskola och ett lektionspaket jag vill ha, men jag har inte ringt, inte bokat in mig. Jag tittar på mitt CV och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag bråkar med Dig om skitsaker, ältar fram och tillbaka och inser hur stora kommunikationssvårigheter vi har. Saker jag trott gått fram har förvandlats till något helt annat på vägen och jag blir så trött på oss ibland. Att vi inte lär oss, lyssnar på varandra och ser våra olikheter som möjligheter, för när vi gör det klarar vi ju faan i mig allt.
Jag önskar att jag kunde få fram det där plusset på ren jävla viljestyrka, att någonting kunde vända just nu så att jag ser det positiva, möjligheterna. Jag vill leva livet glatt, jag vill skapa och inte fastna här i ett smutsigt hörn. Jag vill att vårt hem ska spegla en annan sida av mig nu. Det får vara slut på smutsen och kaoset.
7 Månader, på't igen.
/Jag Dig och Lilla Du.
0 kommentar(er)
