Jagdigochdu

8 månader eller "tänk om vi inte kan"
Så var den åttonde månaden här och ja, igår efter en dag av att vara livrädd för att gå på toaletten så dök den där jäveln upp. Bryta ihop och komma igen börjar bli rutin nu. Den här månaden har varit fylld av både upp och nergångar, jag har ÄNTLIGEN fått ett jobb!! En sådan otrolig frihetskänsla att känna att jag hittat ett ställe där jag vill stanna ett tag och lägga allt mitt fokus. Så för just nu säger jag hejdå till studier och fokuserar helhjärtat på att jobba och leva med min fina make. Det som fått mitt humör att svajja lite den här månaden är att i min närhet har plus på stickan dykt upp, utan försök och både välkommet och ovälkommet. Jag kommer inte skriva så mycket om just det, men om mina känslor kring det. Jag vill så gärna kunna vara ett stöd, finnas där för allt mina vänner går igenom, positivt som negativt och tidigare har jag alltid kunnat tänka bort min egen längtan och bara fokuserat på deras familjesituation. Jag märker mer och mer att jag har svårare att tänka bort min egen längtan, avundsjuka och svartsjuka börjar sippra in, hur mycket jag än försöker stoppa de känslorna. Det känns orättvist att vissa utan att ens vilja eller hoppas kan få et där jag önskar mer än allt och det är väldigt svårt att höra. Det pågår en kamp i mig just nu, där jag vill fortsätta vara hon som älskar barn och gläds med andra när de får möjligheten att välkomna en bäbis. Men jag kanske ska vara lite snäll mot mig själv och inse att det är okej att inte alltid bli överlycklig när jag själv kämpar. Och så länge som jag inte tar ut det över någon annan så är det okej att känna sig avundsjuk och tycka att livet är orättvist.
 
Mer då?
Jo men med månad nr 8 slog den där jävla rädslan till med dubbel kraft, tänk om vi inte kan. Tänk om vi fortsätter såhär, månad ut och månad in  och det ändå inte blir någon bäbis. Tänk om vi faktiskt inte kan bli med barn. Bara tanken gör att det strålar i mina armar och gör ont överallt. Vad gör vi då? Vad gör jag då?
 
Älskade lilla du, kan du inte hitta till oss snart? Jag vet inte hur många fler månader jag kommer kunna bryta ihop och komma igen, hur många ggr kan man göra det innan det börjar påverka en? Jag är så rädd att det redan böjat göra det.