Jagdigochdu

Resan mot lilla du.
Vi har börjat vår resa mot Lilla du, du som ska utöka vår familj och göra oss rikare. För två månader sen var äntligen din pappa redo att kasta sig ut på detta äventyr, själv har jag mer och ofta mindre tålmodigt väntat på honom i fem år. Det är ju såklart en fantastisk och spännande resa vi gett oss ut på men den är också väldigt stor och stundtals riktigt jobbig. Jag vet inte om det är så att jag under de här fem åren då jag gått och väntat på både din pappa och dig, gjort det här till någonting som är alldeles för stort. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av och bara låta det hända. Du förstår, jag är inte den mest tålmodiga av personer. Jag vill helst att saker ska hända på en gång och nu har jag ju redan varit tålmodig. Jag har väntat på att din pappa ska känna sig lugn inför dig och att bli en familj. Men jag känner mig rädd för att det inte finns något tålamod eller lugn kvar i mig inför den här resan.
 
Det är väldigt speciellt det här med att försöka få ett barn, för det är någonting man inte pratar om. Man ska inte prata om att man försöker för oj oj oj vilken stress och press man sätter på sig själv och tänk om det inte går. Och har man sen turen att lyckas bli gravid, då ska man inte prata om det för tänk om bebisen inte stannar kvar... Men STOPP. Jag förstår inte varför resan mot ett barn kantas av så mycket tabu och skräck. Jag förstår inte varför det har blivit en av få saker som vi människor inte vill eller kan prata om? Jag menar, om jag skulle förlora ett barn så skulle det inte bli ett dugg lättare att inte kunna prata om det. Sen när, är det bättre att tiga ihjäl situationer och problem? Jag känner att jag har ett stort behov av att prata om allt det som händer just nu, om längtan, om fokuset på kroppens signaler, om sorgen, om stressen.. och jag känner oviljan hos mina nära och kära att göra just det. Inte för att de vill vara otrevliga, utan för att de vill "skydda" mig från att hoppas för mycket, att pressen ska bli för stor, att sorgen på någotvis skulle bli större om vi inte kan och jag pratat om det för mycket. Det är ju bara det, att jag vill prata om det för att det inte ska ta över inne i mitt huvud, för att jag ska kunna titta på allt det här stora som Lilla Du faktiskt innebär, vrida och vända på det och inte känna mig så ensam. De här två futtiga månaderna som gått har varit en bergochdalbana, där jag skapat? eller faktiskt haft symptom jag tidigare inte haft eller tänkt på och dagarna upp till den nedriga mensen har känts som långsam tortyr och att kämpa sig uppför en lerig uppförsbacke. För att sedan följas av kall tomhet och rädsla att det kanske aldrig kommer gå. Kära Lilla du, jag vet inte om din mamma är världens största dramaqueen eller om alla känner såhär? 
 
Den här resan, hur lång den än blir och hur den än slutar kommer leda mig och din pappa fram till Lilla Du och det är en av de mest omvälvande, fantastisk, omtumlande och spännande resorna jag varit på.
#1 - Blogg.se

Lycka till med din nya blogg!