Att vara så jäkla trött. Att skratta och le och sen gråta en stund. Att egentligen bara vilja ligga ner men hela tiden ställa sig upp igen. Att se magar och bebisar överallt. Att hoppas så innerligt och falla så hårt gång på gång. Att inte vilja gå på toaletten. Att bara vilja skrika och slå omkring sig. Men istället fortsätta gå, fortsätta le, fortsätta fortsätta fortsätta och tillslut bara vilja stänga av. När ingenting känns viktigt. När hemmet förfaller och röran får fritt spelrum.
Skuldkänslorna inför vänner och familj när till och med telefonsamtal känns oöverstigligt. Skuldkänslorna inför sin egen lilla familj för att jag jämt och ständigt gråter.
Att inte orka en dag till men göra det ändå.
Idag går vi in i cykel 15 och det känns förjävligt. Jag har varit tvungen att pausa idag, för både hjärnan och kroppen säger ifrån och jag behöver hitta tillbaka. Den här resan plus allt annat som händer i mitt liv är livsomvälvande och kräver mycket av mig. Just nu är det väldigt tufft men vi har en plan framåt och den hjälper mig. Nu blir det en paus från hormoner i en månad, sedan provar vi Pergotime en gång till innan sommaren. Sedan är det bara att vänta på kallelse till IVF och njuta av semester tillsammans.
/Resan mot Lilla Du
0 kommentar(er)
