Så var den här, eller ja nu är vi mitt i den, månad 12. Försöker hitta orden, inte försköna men ändå inte fastna i allt det där som gör ont. Sista tiden har varit tuff, jag har haft svårt att ta mig upp från besvikelsen och sorgen. Inte kunnat skaka av mig rädslan för att någonting faktiskt är fel på oss och att vi inte kommer kunna bli gravida. Jag googlar och googlar och googlar, vilket inte är det bästa en kan göra när man redan är orolig. Än så länge så håller jag mig borta från familjelivs ökända trådar och det planerar jag att fortsätta med. Men genom diverse vårdsidor har jag ändå lyckats diagnostisera mig själv med Endometrios och fått panik över alla dessa åldersgränser som finns när det kommer till fertilitetsbehandlingar och adoption. Tillslut hade jag svårt att hitta någon form av hopp i allt det här. Så vi bestämde att nu var det dags att ta nästa steg och förhoppningsvis få svar på alla våra frågor och farhågor.
Den 26 januari börjar vi vår fertilitetsutredning.
En chans att få hjälp, en risk att få svar vi inte vill ha, men ändå ett steg i rätt riktning. Det känns spännande och skitläskigt på samma gång. Jag vet inte om jag är redo för sanningen än, vet inte hur jag kommer reagera om det faktiskt är något fysiskt fel på oss, inte heller hur jag kommer reagera om det inte är det. Det skrämmer mig, samtidigt som det här är första gången under den här resan som jag kan ta tillbaka lite kontroll, i alla fall genom att få svar på mina frågor och gå igenom alla undersökningar de vill att jag ska göra.
Jag vill verkligen se positivt på den här resan igen. Nej det är inte enkelt, kul eller upplyftande att försöka bli gravid i 12 månader utan att lyckas. Men om vi har otur så kan vi ha år kvar innan vi når fram till resans slut och jag vill hitta tillbaka till hoppet. Hitta tillbaka till lyckan och se allt som faktiskt är bra i vårt liv. Visst, just nu är det inte mycket som är som det "ska" och vi vet inte ens var vi kommer bo om 6 månader. Men det är ju också det som är fantastiskt med livet, förändring, utveckling och äventyren vi skapar tillsammans. Och jag vet att vi klarar allting så länge som vi möter det tillsammans han och jag. Det här året ska bli annorlunda, förhoppningsvis avslutar vi året med en bebis i vår framtid, men oavsett så ska vi minnas 2015 som ett lyckligare år. Ett år vi mötte alla svårigheter tillsammans och med kärlek.
Jag Dig och lilla Du, ALLTID.
0 kommentar(er)
