Jag trodde att du hade kommit till oss. Att du äntligen hade flyttat in i min mage. Att jag i december skulle få hålla dig i min famn och få börja vår resa tillsammans. Jag fick leva i den känslan i en vecka, jag fick drömma utan att vara rädd. Jag förstår inte varför du inte fick stanna, jag förstår inte varför vi inte kommer få träffa dig, jag vet bara att det inte blev så. Jag är arg, trött och ledsen. Det skulle inte bli såhär. Jag skulle inte blöda ut dig. Jag ville inte ha den här erfarenheten. Jag vill inte vara stark. Jag vill inte bita ihop. Jag orkar inte vara ledsen, orkar inte vara arg. Jag vill att den här jävla processen ska vara över. Jag vill bära mitt barn, föda mitt barn och höra det andas. Jag vill inte vara rädd.
/Resan mot Lilla Du.
0 kommentar(er)
