Vårt andra år av resan mot lilla Du har tagit slut och vi är nu inne på vårt tredje. Jag har försökt se tillbaka på det här året och inte bara se kampen och besvikelserna men det är svårt. 2015 var året vi startade vår fertilitetsutredning, det var året jag blev fruktansvärt dåligt behandlad på GynStockholm vid St Görans Sjukhus, året jag pumpade mig full av hormoner, året jag blev sjukskriven på halvtid för att min kropp tog så mycket stryk av Pergotime, året jag tog sprutor på mig själv, gick på fler ultraljud än jag kan räkna på fingrarna, gjorde undersökning på undersökning, utan att få ett enda svar. Det var också året när vi äntligen fick komma till Huddinge sjukhus och reproduktionsmedicin, där vi äntligen blev bemötta som människor båda två. Och vi gjorde vårt första försök med IVF. Det var året då jag fick veta att trots en massa mediciner ville inte mina äggfolliklar växa ordentligt och att hans spermier behövde icsi för att fertilisera de få ägg som kom ut. Det var året då vi fick veta att vi kan göra embryon, men vår första embryobebis ville inte fastna och vi fick avsluta året utan en bebis ännu en gång. Det har varit en tuff månad, en tung månad och en konstig månad. Jag vet knappt vem jag är längre i allt det här och vad mitt liv handlar om förutopm att bryta ihop och komma igen varje månad. Och jag möter 2016 utan att känna hopp, jag möter 2016 och tänker bara på allt det jobbiga jag kommer utsätta mig själv och min kropp för ännu en gång och kanske många gånger till utan några som helst garantier. Det skrämmer mig att jag inte vågar hoppas, för det är väldigt långt från den person jag egentligen är. Jag har börjat undra hur många fler negativa test jag kan se innan jag faktiskt inte klarar mer. Just nu är det här inte en upplyftande resa, den är full av mörker, ångest, rädslor och mardrömmar. De här två åren har format två helt nya människor och jag vet inte riktigt vilka vi är nu eller vilka drömmar vi har. Vi var så oskyldiga, naiva och lyckliga. Och vi är så sargade och trötta just nu.
Två små embryobebisar väntar i frysen på de här människorna och på något sätt ska vi orka stå upp en liten stund till. Men faan vad arg jag är på dig 2015 och helvete vad rädd jag är för dig 2016.
/Resan mot lilla Du.
2 kommentar(er)
