Jagdigochdu

Pärlan
Älskade lilla pärla. Det känns så otroligt konstigt att du är i min mage just nu. Det känns så outhärdligt att inte veta om du har fastnat därinne. Jag älskar dig redan. Från stunden jag såg din lilla luftbubbla på ultraljudet. Så snälla lilla pärlan kämpa på därinne, vi behöver en medgång just nu, din pappa och jag. Vi behöver att du får leva och komma till oss. Att vårt liv äntligen ska få ta ett steg framåt, öppna upp nya vägar. Kanske mindre krokiga eller lika krokiga men i alla fall nya. En större familj. Vi längtar så efter dig älskade pärla. Jag vill så gärna få lära känna dig, älska dig, skydda dig och lära mig att vara din mamma.
 
Det här inlägget skrev jag för en månad sen. Det blev inte så. Den lilla pärlan ville inte fastna den här gången och sedan det förbaskade graviditetstestet som ännu en gång var negativ... Så har jag stängt av. Enda tills nu på tolvslaget, nyårsafton. När det enda jag kunde känna var att vi lämnade detta skitår 2015 bakom oss, bara för att gå ännu ett skitår till mötes. Jag vet att jag låter fruktansvärt negativ när jag skriver så och förhoppningsvis blir det inte så. Kanske blir det fantastiskt, men jag vågar knappt skriva de orden, vågar knappt tänka att det kanske kanske blir så, för det gör så fruktansvärt ont när det inte går som man har tänkt sig. IVF 1 har tärt på min kropp och mitt psyke mer än jag kunde föreställa mig innan. Jag reagerade inte som jag trodde, fick trots en kropp som uppenbarligen inte vill få mina ägg att växa, en bra utdelning. 3 mogna ägg och alla fertiliserades, ett embryo återfördes och 2 klarade sig till frysen. Med tanke på förutsättningarna är det väldigt bra resultat, ja förutom att pärlan inte ville fastna och att jag inte ser så hoppfullt på nästa återföring efter den här. Det känns svårt att skriva, som om allt antingen bara blir ett tumult av känslor eller alldeles för fackligt och avstängt. Jag kan inte riktigt formulera mig eller dela upp det på ett tydligt sätt. Men det är så jag är nu, helt ur mina gängor. Med en kropp som inte känns som min och ett huvud som stänger av eller skriker och gråter. 
 
Nu när jag öppnade upp min blogg igen efter en månad så möts jag av många fina kommentarer från fina personer som också kämpar. Och jag vill att ni ska veta att ni ger mig så mycket värme och får mig att inte känns mig så fruktansvärt ensam i allt det här. Vi är många som tyvärr kämpar med den ofrivilliga barnlösheten och jag älskar att vi finns där för varandra i våra resor hur olika de än ser ut.
 
Förövrigt det här med att man i Huddinge gör ett graviditetstest hemma för att se om försöket lyckats eller ej. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Jag har ingen bra relation till de där testerna efter 2 år av försök, de ger mig endast en massa ångest. Samtidigt som det är skönt att kunna vara hemma och bryta ihop istället för att åka till sjukhuset. NI som gör era försök på andra orter eller genom andra kliniker, hur har ni fått veta resultatet?
 
Att få se att ni har börjat hitta hit, gör att det känns ännu mer värt att skriva ner mina tankar och funderingar kring allt på vår resa. Det här inlägget blev väldigt spretigt, men jag hoppas att ni vill fortsätta följa med på vår resa och att jag får följa med på er. Vi blir ännu starkare tillsammans.
 
/ Resan mot lilla Du.
#1 - Anonym

Åh vad jag känner med dig/er! Jag beklagar verkligen att testet visade negativt ❤ Jag och min sambo är i samma sits som er, efter 5 års egna försök, två påbörjade och avbrutna ivf-försök pga för få folliklar samt ett fullbordat och dessvärre misslyckad ivf. Jag känner igen mig så väl i det du skriver och känner kring att lämna ett både fysiskt och psykiskt tungt år bakom sig och veta att man måste fortsätta kämpa för att uppnå det önskade barnet. Ena stunden vill man bara skrika, gråta och ge upp och nästa stund finns all ork och hopp i världen att stånga sig fram till målet. Känslommässig berg- och dalbana är bara förnamnet! All styrka till er! /Maria

Svar: Ja det är förjävligt rent ut sagt.. Hur går det för er nu? Vad är nästa steg, räknas de avbrutna som försök för er?Jag går hos en kurator nu genom reproduktionsmedicin och hon beskrev det som att ofrivillig barnlöshet är som att vara i kronisk kris. Man slipper liksom aldrig undan. Jag önskar så att ingen behövde gå igenom det här. STOR KRAM till dig!
Jagdigochdu