Pergotime #2 fungerade inte. Det kändes fruktansvärt tungt men samtidigt ganska väntat. När det stod klart att det inte gått vägen den här gången heller kände jag att det fick vara nog nu. Jag orkade inte någon mer dos av Pergotime, schemalagd bebisverkstad, ägglossningstest, ta tempen varje morgon... Jag ville inte kämpa och planera en sekund till. Så vi bestämde oss för att ta en paus. Att vi skulle använda Juni och Juli som uppladdning inför IVF. Det har varit så otroligt skönt att släppa lite av pressen. Vi har rest, tagit det lugnt och njutit av varann hela sommaren. Jag har mått bra, känt mig lugn och börjat se fram emot IVFen. Jag har sett fram emot att komma igång, få veta hur det kommer gå till och var vi kommer få skapa vår bebis. Jag har till och med vågat skapa målbilder, vågat hoppas och tro på framtiden. Juli har varit fantastisk, vi har bara varit vi.
Men nu är vi hemma igen. På måndag börjar vardagen igen och mitt hopp börjar mer och mer kännas som en illusion. Jag vill så gärna lyckas behålla den positiva känsla som den här sommaren har gett mig. Jag vill hålla fast vid mitt hopp. Jag vill inte att vardagen och väntan på vår kallelse ska få mig att tappa bort det igen.
Det är Augusti och vi väntar på brevet från reproduktionsmedicin.
/Resan mot lilla du
0 kommentar(er)
