Jagdigochdu

Vi kan det här.
Jag skulle kunna skriva om hur trött jag är, oron jag känner och allt det andra som absolut är en del av hur jag mår just nu. MEN idag känner jag mig hoppful, glad och kär i han som kommer bli din pappa. Det är sol ute och sommaren gör sina första tappra försök och är snart här för att stanna. Din pappa lovar mig att vi kan det här och att höra honom säga det gör att jag känner; Bring it pergotime #2 du är förjävlig men du är ingen match mot mig. Vi är starka tillsammans och lyfter varandra när det behövs. Cykel 15 var utvärdering och självransakan. Cykel 16 får bli månaden när jag GÖR saker som får mig att må bra, skapa, filma, umgås med din pappa och dina tanter och farbröder. Jag behövde falla ner förra cykeln för att kunna må så som jag gör just nu. Och jag vet att det kan förändras och pendla upp och ner, men jag tror på allvar att jag hittat ett bättre sätt att hantera resten av mitt liv nu jämfört med tidigare. Med hantera menar jag nog mer prioritera mig själv, och det som får mig att må bra. För det får i sin tur oss att må bra. Jag behövde lära mig att all energi inte kan gå åt till barnlängtan, för oavsett hur stor del den är av mitt liv så är den inte mitt liv och inte min personlighet.
 
Jag kommer fortfarande ha behov av att gömma mig ibland, undvika ibland, men jag vill inte att ibland ska bli hela tiden. För det mår varken jag eller din pappa bra av. Nu äter jag Pergotime för andra gången, jag vet vad som väntar och får sätta ribban efter det. Sen så får det bära eller brista och brister det blickar vi mot IVF. Men inte ännu, just nu är fokus på att må så bra som möjligt och fortsätta prioritera det lätta i livet.
 
/Resan mot Lilla du.