Jagdigochdu

Jag vet inte varför jag skriver här just nu, jag är inte direkt på ett bra ställe just nu och det här inlägget kommer antagligen inte bli något annat än en stor pöl av ledsen. Men vad fan, 2 år, 2 jävla år av planerat sex, termometer, vitaminer och fan och hans moster. (Oj, det kanske blev en stor pöl av arg och ledsen.) Jag har en stor elefant som sitter på min bröstkorg och en jäkla hare som stampar på mitt hjärta. Och samtidigt som jag vill krypa ihop i en liten boll och vänta tills det går över så är jag arg på mig själv för att jag känner såhär. För att jag inte klarar mer, inte orkar kämpa på, inte kan bita ihop. Och medans jag skriver de orden så vet jag att det inte är sant. Att jag faktiskt biter ihop och att så som jag är just nu är så ihopsamlad som jag kan vara. För jag har försökt bli mamma i 2 år och jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas. Det är den tanken som snurrar runt om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte stänga av.

 

Min kurator (gå och prata med någon, det är så viktigt att få ut allt någonstans, iaf för mig.) säger att vi som är ofrivilligt barnlösa befinner oss i kronisk kris, den är ständigt närvarande och varje nytt steg i vår resa är en ny situation som gör att krisen får omtag och växer. Det är egentligen inte konstigt alls att jag har svårt att hantera IVF och misslyckade försök, jag har aldrig gjort det förut. Det är inte konstigt att jag känner mig utmattad, utarmad, svinledsen och orolig.

 

Den här veckan har jag tagit en paus från livet, jag är hemma och försöker landa i allting. Jag måste lära mig att vara sårbar, inte bara i skrift utan i verkliga livet också. Det här att våga öppna sig inför andra, fy farao vad läskigt det är.

 

Kram till er allihop.

 

/Resan mot lilla Du