I maj gav jag nästan upp, jag började ställa in mig på att jag inte skulle få gå igenom en graviditet, att vår resa skulle vara en annan än den jag trott. Vi skulle säkert få ett barn men inte snart och det barnet skulle nog födas någon annanstans, av någon annan än mig. Jag ställde in mig på lång väntan och jag började sörja det jag inte skulle få, i hopp om att det skulle hjälpa mig att börja längta efter det andra. Jag var så trött på hormoner, tågresor till Huddinge, att det alltid fanns något nytt fel och att inte våga hoppas längre. Jag var otroligt osäker på om jag skulle orka gå igenom en ny IVF omgång utan någon försäkran om att det skulle fungera. Jag ställde in mig på en sommar utan försök, att bara få stänga av allt det där som gjorde så fruktansvärt ont och försöka orka finnas där för de jag älskar och som försummats av all sorg.
På Huddinge ville de få till en återföring innan de stängde och jag gick med på det mest för att jag tänkte att då behöver jag inte undra om... Samtidigt var jag övertygad om att det inte skulle lyckas bli någon återföring ändå, förra gången tog det 3 månader för att min kropp skulle samarbeta och nu handlade det om veckor innan de stängde i 2 månader. Oddsen var inte på vår sida och jag följde mest med i strömmen utan något hopp. Men så plötsligt samarbetade kroppen och i sista stund, den 10 juni, kunde vi göra en återföring på vårt sista embryo. Det lilla embryot som vuxit långsammare än de andra 2, men som nu såg alldeles perfekt ut och tinade till 100%, en liten krigare. Till skillnad från tidigare försök ville jag inte berätta för någon att det ens kanske skulle ske, jag bar på min rädsla i tystnad och var rädd att något skulle gå fel om jag ens vågade hoppas lite grann att det skulle gå.
Vi åkte hem från huddinge med vår sista lilla krigare i min mage och jag tänkte att om det här inte går då ger jag upp min dröm om att få bära dig, då hittar jag dig någon annanstans. Två veckors väntan började och varje symptom blev som ett slag i magen, du gjorde dig påmind och det skrämde mig att jag sakta började känna en strimma hopp. En vecka in mådde jag illa, hade mensvärk och fick en överväldigande känsla av att jag borde ta ett test. Om du hade fastnat därinne så ville jag få veta om dig så länge som det bara var möjligt, ifall du skulle försvinna igen. Den 16 juni fick jag se ett nytt plus och jag bestämde mig för att älska och njuta av dig så länge som jag bara fick. Jag var livrädd men lycklig och började våga prata om dig igen. Vi tog oss till vår officiella testdag och plusset blev bara starkare och starkare. Vi tog oss förbi veckan när allt gick åt helvete sist och du fortsatte att göra dig påmind i magen.
Sommaren kom och du däckade mig med illamående och trötthet. Du skrämde mig med magont och en liten blödning, men fanns där med ett hjärta som slog på ultraljudet i vecka 8. I vecka 11 hade du vuxit så mycket och vi var äntligen klara på huddinge. I vecka 12 fick vi veta att du var frisk och i vecka 16 fick jag höra ditt hjärta slå för första gången. Du är min finaste skatt, du gör mig till den lyckligaste på jorden. Jag väntar på att få känna dina rörelser, men för att jag inte ska bli för rädd, så gör du mig illamående fortfarande. Men vet du vad Lilla Du, du får bråka med mig hur mycket som helst, jag tar allt illamående, ryggont och trötthet som du kan ge mig. Bara du stannar kvar och mår bra.
Tiden går sakta och snabbt på samma gång. Jag kämpar med att lita på att det kan få vara såhär bra och att sluta vänta på bakslag. Jag älskar dig mer än det finns stjärnor och kan inte förstå att jag får bära på dig. Att jag får måla spjälsäng och tvätta små bebiskläder. Att vi får prata om hur livet kommer bli och vem du kommer vara. Att jag får se min man bli din pappa och att jag äntligen får vara din mamma.
Du är så älskad.
/Resan mot Lilla Du
2 kommentar(er)
