Jagdigochdu

Graviditetens dubbla känslor
Jag vill skriva om den här graviditeten, men jag vet inte vilka ord jag ska använda. Jag har längtat så länge, önskat så innerligt och nu är jag mitt i det. Att vara gravid är att vara full av dubbla känslor. Jag är fortfarande så påverkad av den långa kamp som lett oss hit, fortfarande så van vid att saker inte går som de ska, fortfarande avstängd för att skydda mig själv mot mer sorg. Jag jobbar på att våga öppna mitt hjärta för det lilla mirakel som växer i min mage, men jag har insett att det måste få ta tid. Jag kommer inte läka på en sekund även om dina sparkar hjälper till, en rörelse i taget.
 
Att vara gravid är också en helt ny kamp för kroppen, jag går in i vecka 23 idag och jag mår fortfarande illa, kräks om jag inte äter medicin och min rygg gav upp för några veckor sedan. Jag har fått sänka mina krav, ändra min livstil och acceptera att jag inte orkar en vanlig vardag just nu.
 
Ibland (ganska ofta) känner jag att jag inte har rätt att tycka att det känns jobbigt, att jag borde vara så tacksam att vi äntligen ska bli föräldrar och därför bara borde ta emot allt som kastas mot mig och hantera det med ett leende. Jag är tacksam, jag tar det inte för givet och jag tycker att det är skitjobbigt. Allt på samma gång. Det är svårt att sortera. Jag har inte orkat åka någonstans, träffa människor, laga mat, städa, svara i telefon och allt det är värt det och kommer vara värt det när jag håller mitt barn i min famn. Jag fylls av sådan otrolig kärlek varje gång jag känner dig i min mage, varje gång vi fått se dig eller höra ditt hjärtslag. 
 
Det här är stort, läskigt och fantastiskt på en och samma gång. Jag jobbar på att må bra, läka och förbereda mig.
För dig kommer jag aldrig sluta kämpa.
 
Mammas lilla älskling, jag älskar dig.
 
/resan mot lilla du