Jagdigochdu

Att få missfall.
Jag blev gravid. Men jag är det inte längre. Jag hittar inte längre orden. Eller känslorna. Jag går på autopilot. Jag försöker bevisa för andra men mest mig själv, att jag är okej, att jag överlever det här och att jag går vidare. Men det är som att min kropp går vidare, den stormar på, galopperar på ett nästan ursinnigt vis. medan min själ och mitt hjärta har hoppat av. Jag vill inte gråta mer så jag gör det knappt. Allt det där som borde komma ut gör inte det. Det känns mest tomt och kallt och likgiltigt. Jag ser inte längre min dröm lika tydligt och jag har redan varit och är i min mardröm. Jag upprepar orden, "nu vet vi att vi kan" gång på gång men de känns så äckligt tomma. För i verkligheten så kunde min kropp endast i 6 veckor. Jag lyckas inte se det som en tröst. Kanske gör jag det i framtiden. Jag fick vara lycklig och jag var det. Men det var för bra för att vara sant.