Jagdigochdu

När du har en kaninjävel som sparkar på ditt hjärta/ Vara i kronisk kris
Jag vet inte varför jag skriver här just nu, jag är inte direkt på ett bra ställe just nu och det här inlägget kommer antagligen inte bli något annat än en stor pöl av ledsen. Men vad fan, 2 år, 2 jävla år av planerat sex, termometer, vitaminer och fan och hans moster. (Oj, det kanske blev en stor pöl av arg och ledsen.) Jag har en stor elefant som sitter på min bröstkorg och en jäkla hare som stampar på mitt hjärta. Och samtidigt som jag vill krypa ihop i en liten boll och vänta tills det går över så är jag arg på mig själv för att jag känner såhär. För att jag inte klarar mer, inte orkar kämpa på, inte kan bita ihop. Och medans jag skriver de orden så vet jag att det inte är sant. Att jag faktiskt biter ihop och att så som jag är just nu är så ihopsamlad som jag kan vara. För jag har försökt bli mamma i 2 år och jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas. Det är den tanken som snurrar runt om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte stänga av.
 
Min kurator (gå och prata med någon, det är så viktigt att få ut allt någonstans, iaf för mig.) säger att vi som är ofrivilligt barnlösa befinner oss i kronisk kris, den är ständigt närvarande och varje nytt steg i vår resa är en ny situation som gör att krisen får omtag och växer. Det är egentligen inte konstigt alls att jag har svårt att hantera IVF och misslyckade försök, jag har aldrig gjort det förut. Det är inte konstigt att jag känner mig utmattad, utarmad, svinledsen och orolig.
 
Den här veckan har jag tagit en paus från livet, jag är hemma och försöker landa i allting. Jag måste lära mig att vara sårbar, inte bara i skrift utan i verkliga livet också. Det här att våga öppna sig inför andra, fy farao vad läskigt det är.
 
Kram till er allihop.
 
/Resan mot lilla Du
2015
Vårt andra år av resan mot lilla Du har tagit slut och vi är nu inne på vårt tredje. Jag har försökt se tillbaka på det här året och inte bara se kampen och besvikelserna men det är svårt. 2015 var året vi startade vår fertilitetsutredning, det var året jag blev fruktansvärt dåligt behandlad på GynStockholm vid St Görans Sjukhus, året jag pumpade mig full av hormoner, året jag blev sjukskriven på halvtid för att min kropp tog så mycket stryk av Pergotime, året jag tog sprutor på mig själv, gick på fler ultraljud än jag kan räkna på fingrarna, gjorde undersökning på undersökning, utan att få ett enda svar. Det var också året när vi äntligen fick komma till Huddinge sjukhus och reproduktionsmedicin, där vi äntligen blev bemötta som människor båda två. Och vi gjorde vårt första försök med IVF. Det var året då jag fick veta att trots en massa mediciner ville inte mina äggfolliklar växa ordentligt och att hans spermier behövde icsi för att fertilisera de få ägg som kom ut. Det var året då vi fick veta att vi kan göra embryon, men vår första embryobebis ville inte fastna och vi fick avsluta året utan en bebis ännu en gång. Det har varit en tuff månad, en tung månad och en konstig månad. Jag vet knappt vem jag är längre i allt det här och vad mitt liv handlar om förutopm att bryta ihop och komma igen varje månad. Och jag möter 2016 utan att känna hopp, jag möter 2016 och tänker bara på allt det jobbiga jag kommer utsätta mig själv och min kropp för ännu en gång och kanske många gånger till utan några som helst garantier. Det skrämmer mig att jag inte vågar hoppas, för det är väldigt långt från den person jag egentligen är. Jag har börjat undra hur många fler negativa test jag kan se innan jag faktiskt inte klarar mer. Just nu är det här inte en upplyftande resa, den är full av mörker, ångest, rädslor och mardrömmar. De här två åren har format två helt nya människor och jag vet inte riktigt vilka vi är nu eller vilka drömmar vi har. Vi var så oskyldiga, naiva och lyckliga. Och vi är så sargade och trötta just nu.
 
Två små embryobebisar väntar i frysen på de här människorna och på något sätt ska vi orka stå upp en liten stund till. Men faan vad arg jag är på dig 2015 och helvete vad rädd jag är för dig 2016.
 
/Resan mot lilla Du.
Pärlan
Älskade lilla pärla. Det känns så otroligt konstigt att du är i min mage just nu. Det känns så outhärdligt att inte veta om du har fastnat därinne. Jag älskar dig redan. Från stunden jag såg din lilla luftbubbla på ultraljudet. Så snälla lilla pärlan kämpa på därinne, vi behöver en medgång just nu, din pappa och jag. Vi behöver att du får leva och komma till oss. Att vårt liv äntligen ska få ta ett steg framåt, öppna upp nya vägar. Kanske mindre krokiga eller lika krokiga men i alla fall nya. En större familj. Vi längtar så efter dig älskade pärla. Jag vill så gärna få lära känna dig, älska dig, skydda dig och lära mig att vara din mamma.
 
Det här inlägget skrev jag för en månad sen. Det blev inte så. Den lilla pärlan ville inte fastna den här gången och sedan det förbaskade graviditetstestet som ännu en gång var negativ... Så har jag stängt av. Enda tills nu på tolvslaget, nyårsafton. När det enda jag kunde känna var att vi lämnade detta skitår 2015 bakom oss, bara för att gå ännu ett skitår till mötes. Jag vet att jag låter fruktansvärt negativ när jag skriver så och förhoppningsvis blir det inte så. Kanske blir det fantastiskt, men jag vågar knappt skriva de orden, vågar knappt tänka att det kanske kanske blir så, för det gör så fruktansvärt ont när det inte går som man har tänkt sig. IVF 1 har tärt på min kropp och mitt psyke mer än jag kunde föreställa mig innan. Jag reagerade inte som jag trodde, fick trots en kropp som uppenbarligen inte vill få mina ägg att växa, en bra utdelning. 3 mogna ägg och alla fertiliserades, ett embryo återfördes och 2 klarade sig till frysen. Med tanke på förutsättningarna är det väldigt bra resultat, ja förutom att pärlan inte ville fastna och att jag inte ser så hoppfullt på nästa återföring efter den här. Det känns svårt att skriva, som om allt antingen bara blir ett tumult av känslor eller alldeles för fackligt och avstängt. Jag kan inte riktigt formulera mig eller dela upp det på ett tydligt sätt. Men det är så jag är nu, helt ur mina gängor. Med en kropp som inte känns som min och ett huvud som stänger av eller skriker och gråter. 
 
Nu när jag öppnade upp min blogg igen efter en månad så möts jag av många fina kommentarer från fina personer som också kämpar. Och jag vill att ni ska veta att ni ger mig så mycket värme och får mig att inte känns mig så fruktansvärt ensam i allt det här. Vi är många som tyvärr kämpar med den ofrivilliga barnlösheten och jag älskar att vi finns där för varandra i våra resor hur olika de än ser ut.
 
Förövrigt det här med att man i Huddinge gör ett graviditetstest hemma för att se om försöket lyckats eller ej. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Jag har ingen bra relation till de där testerna efter 2 år av försök, de ger mig endast en massa ångest. Samtidigt som det är skönt att kunna vara hemma och bryta ihop istället för att åka till sjukhuset. NI som gör era försök på andra orter eller genom andra kliniker, hur har ni fått veta resultatet?
 
Att få se att ni har börjat hitta hit, gör att det känns ännu mer värt att skriva ner mina tankar och funderingar kring allt på vår resa. Det här inlägget blev väldigt spretigt, men jag hoppas att ni vill fortsätta följa med på vår resa och att jag får följa med på er. Vi blir ännu starkare tillsammans.
 
/ Resan mot lilla Du.