Jagdigochdu

Att ta nästa steg
Om 16 dagar är det dags för vårt nybesök på Huddinge reproduktionsmedicin. Till slut kom vår kallelse, men inte förrän jag hunnit bryta ihop både en och två gånger. Den 12 oktober ska vi dit på undersökning och ställningstagande inför eventuell behandling. Ställningstagande. Eventuell. De orden skrämmer mig, jag vill inte ha väntat i 7 månader på ett nej.
 
Med siktet ställt på nybesöket och ivf så har nya tankar börjat bubbla upp. Så som hur många barn kan vi egentligen önska oss.. Jag har alltid velat ha minst 3 barn, gärna 4. Ni vet sådär som man suttit och pratat om när en inte tänker tankar som, tänk om det inte går, vi inte kan. Fokuset har ju ändrats radikalt med tanke på vår resa och nu vore jag så otroligt tacksam ifall vi ens kan få ett barn. Men det innebär också att jag måste ställa om min syn på vad min familj skulle vara. Jag måste acceptera att min familj kanske bara blir 3 personer.  Har vi tur, blir vårt barn till på något av våra tre ivf försök. Vill det sig inte måste vi komma fram till om vi vill lägga minst 25.000 kr för att försöka igen, eller om vi ska ge oss in i adoptionsprocessen som kommer innebära minst 200.000 kr.
Och hur ställer man sig inför ett syskon, om man faktiskt haft den stora lyckan att få ett barn. Vill vi då försöka få ett syskon, betala dyra pengar och gå igenom processen igen?
 
Jag kan inte tänka mig min och vår framtid utan ett barn, men kan jag tänka mig en framtid med bara ett barn?
 
Det känns så bortskämt att ens skriva de orden, jag vet inte varför egentligen, men som att jag inte har någon rätt att kräva mer. Att Våga önska mig mer än ett mirakel. Det gör mig arg att jag ens tänker så, att jag känner skuld över att önska att vi kunde få det vissa får utan att fundera på det.
 
Tänk om vi fick bli en del av myten många så gärna berättar om nu när vi närmar oss IVF, "Min vän blev gravid när de fått sin kallelse till IVF, det blir säkert ni också" "Nu kommer du säääääääkert slappna av och så kommer ni vara gravida när det är dags för ert besök, så blev det för flera av mina bekanta" Vad härligt det skulle vara om våra reproduktions organ bara skulle jubla och säga vi skojade bara, vi ville se hur länge ni kunde stå ut, varsågod NU FUNGERAR VI! HÄR FÅR NI ER BEBIS, DET VAR BARA LUR, BLUFF OCH BÅG ALLT IHOP NI HADE ALDRIG NÅGRA PROBLEM OCH SE NU NÄR NI BARA INTE TÄNKER PÅ DET DÄR NI JOBBAT FÖR I 20 MÅNADER NU SOM GENOM MAGI FUNGERADE DET.........................................................................Håll käften.
 
Som ni märker är jag fantastiskt harmonisk och lugn och orädd och tillfreds nu inför vårt nästa steg. Jo men visst, jag till och med ser fram emot nya hormonfyllor och sprutor i magen.
 
/resan mot Lilla Du.
Cykel 15
Att vara så jäkla trött. Att skratta och le och sen gråta en stund. Att egentligen bara vilja ligga ner men hela tiden ställa sig upp igen. Att se magar och bebisar överallt. Att hoppas så innerligt och falla så hårt gång på gång. Att inte vilja gå på toaletten. Att bara vilja skrika och slå omkring sig. Men istället fortsätta gå, fortsätta le, fortsätta fortsätta fortsätta och tillslut bara vilja stänga av. När ingenting känns viktigt. När hemmet förfaller och röran får fritt spelrum.

 Skuldkänslorna inför vänner och familj när till och med telefonsamtal känns oöverstigligt. Skuldkänslorna inför sin egen lilla familj för att jag jämt och ständigt gråter. 
 
Att inte orka en dag till men göra det ändå. 
 
Idag går vi in i cykel 15 och det känns förjävligt. Jag har varit tvungen att pausa idag, för både hjärnan och kroppen säger ifrån och jag behöver hitta tillbaka. Den här resan plus allt annat som händer i mitt liv är livsomvälvande och kräver mycket av mig. Just nu är det väldigt tufft men vi har en plan framåt och den hjälper mig. Nu blir det en paus från hormoner i en månad, sedan provar vi Pergotime en gång till innan sommaren.  Sedan är det bara att vänta på kallelse till IVF och njuta av semester tillsammans. 
 
/Resan mot Lilla Du
Hssg test och ovalutionsultraljud
 
/Resan mot Lilla Du