Jagdigochdu

Att prova igen.
 Mot alla odds så har vi lyckats få till en återföring innan reproduktionsmedicin stänger över sommaren. Igår fick vi sätta tillbaka vårt sista embryo från IVF 1 och nu är jag på dag 1 av denna två veckors väntan. Det känns såklart läskigt att vara på den här resan igen och nu när jag vet hur det känns när det har lyckats så har jag svårare att slappna av än förra gångerna när jag inte hade något att jämföra med. Nu får vi se hur det går.
 
/ Resan mot Lilla Du
Snöflingan.
Jag trodde att du hade kommit till oss. Att du äntligen hade flyttat in i min mage. Att jag i december skulle få hålla dig i min famn och få börja vår resa tillsammans. Jag fick leva i den känslan i en vecka, jag fick drömma utan att vara rädd. Jag förstår inte varför du inte fick stanna, jag förstår inte varför vi inte kommer få träffa dig, jag vet bara att det inte blev så. Jag är arg, trött och ledsen. Det skulle inte bli såhär. Jag skulle inte blöda ut dig. Jag ville inte ha den här erfarenheten. Jag vill inte vara stark. Jag vill inte bita ihop. Jag orkar inte vara ledsen, orkar inte vara arg. Jag vill att den här jävla processen ska vara över. Jag vill bära mitt barn, föda mitt barn och höra det andas. Jag vill inte vara rädd.
 
 
/Resan mot Lilla Du.
Min mamma, skyddsängeln
Ibland händer det saker jag inte kan förklara, som när jag precis fått veta att väntetiden för ivf blivit 4 månader längre och vi fick kallelsen samma natt. Eller som nu när jag ur det blå tog ett ägglossningstest på kvällen, trots ett negativt resultat på morgonen och det innebar att jag inte missade ägglossningen den här cykeln. Igårkväll var det positivt resultat och imorse var det negativt igen, om jag inte lyssnat på den där känslan igår skulle vi inte haft återföring nu på måndag.
 
Nu kommer jag vara väldigt personlig men jag tror att det är min mamma som hjälper mig och knuffar mig i rätt riktning i de där stunderna. När hon känner av att jag är beredd att ge upp eller är så fruktansvärt trött och bara vill lägga mig ner. Då påminner hon mig om glädjen och hoppet i den här resan och lättar på bördan litegrann. Jag har inte haft min mamma hos mig sedan jag var 11 år gammal, men de senaste åren har hon känts mer närvarande i mitt liv igen. Och jag skulle inte kunna ha en bättre skyddsängel.
 
 
På måndag sätter vi tillbaka snöflingan och jag väljer att tro att det är tack vare min mamma som vi får göra det nu.
 
 
/Resan mot Lilla Du