Jagdigochdu

Att få missfall.
Jag blev gravid. Men jag är det inte längre. Jag hittar inte längre orden. Eller känslorna. Jag går på autopilot. Jag försöker bevisa för andra men mest mig själv, att jag är okej, att jag överlever det här och att jag går vidare. Men det är som att min kropp går vidare, den stormar på, galopperar på ett nästan ursinnigt vis. medan min själ och mitt hjärta har hoppat av. Jag vill inte gråta mer så jag gör det knappt. Allt det där som borde komma ut gör inte det. Det känns mest tomt och kallt och likgiltigt. Jag ser inte längre min dröm lika tydligt och jag har redan varit och är i min mardröm. Jag upprepar orden, "nu vet vi att vi kan" gång på gång men de känns så äckligt tomma. För i verkligheten så kunde min kropp endast i 6 veckor. Jag lyckas inte se det som en tröst. Kanske gör jag det i framtiden. Jag fick vara lycklig och jag var det. Men det var för bra för att vara sant.
 
 
 
 
Snöflingan.
Jag trodde att du hade kommit till oss. Att du äntligen hade flyttat in i min mage. Att jag i december skulle få hålla dig i min famn och få börja vår resa tillsammans. Jag fick leva i den känslan i en vecka, jag fick drömma utan att vara rädd. Jag förstår inte varför du inte fick stanna, jag förstår inte varför vi inte kommer få träffa dig, jag vet bara att det inte blev så. Jag är arg, trött och ledsen. Det skulle inte bli såhär. Jag skulle inte blöda ut dig. Jag ville inte ha den här erfarenheten. Jag vill inte vara stark. Jag vill inte bita ihop. Jag orkar inte vara ledsen, orkar inte vara arg. Jag vill att den här jävla processen ska vara över. Jag vill bära mitt barn, föda mitt barn och höra det andas. Jag vill inte vara rädd.
 
 
/Resan mot Lilla Du.
Upp som en sol och ner som en pannkaka
Igår fick vi så bra besked, allt såg bättre ut än förra cykeln. Förra cykeln hade jag en follikel på 11 mm cykeldag 14 och nu på cykeldag 9 hade jag en follikel på 12 mm. Så bara det är ju mycket bättre än sist. Men imorse tog jag ett ägglossningstest och det var positivt, vilket ju ska vara något bra och en stor skillnad från förra cykeln... Men nej, förra gången var ägglossningen för sen och nu är den för tidig. På sjukhuset lät de inte alls hoppfulla längre, men de vill ändå vänta tills på måndag innan de avbryter cykeln helt. Jag är så fruktansvärt trött på det här. På min kropp och på att de inte lyssnat på mig på reproduktionsmedicin. Jag har flaggat sen dag ett med att jag har oregelbundna ägglossningar. Och även om jag förstår fördelarna med att göra en så naturlig återföring som möjligt så har jag svårt att lita på att min kropp kommer samarbeta med tidsschemat och det är väldigt jobbigt för mig psykiskt att gå igenom det här månad efter månad. Vår senaste återföring var i november och nu är det snart mars och vi har fortfarande inte stoppat tillbaka något. Tiden går så fort även fast det känns som om varje dag är ett år. Jag vill bara få tillbaka ett av våra små embryon och gå vidare på den här resan.
 
På måndag vet vi hur det blir, med största sannolikhet måste vi vänta ännu en cykel.
 
 
/resanmotlillaDu