Jagdigochdu

Hoppet
Så har andra dagen av den här månadens jävel snart gått. Jag har funderat mycket, vridit och vänt på mina känslor och på något konstigt vis kommit tillbaka. Hittat vägen genom det där snåriga och onda, tittar med försiktigt hopp framåt. Den här månaden kan det ju faktiskt hända, den här månaden kanske blir vår. Det förvånar mig alltid hur starkt mitt hopp ändå är, trots att det får mig att falla så hårt när det inte går vägen, så gillar jag det så. Jag vill hoppas och önska, just nu hoppas jag att den här resan ska bli mer positiv, ljusare och gladare än den varit. Nu har vi ju faktiskt förutsättningarna för att kunna ta hand om ett barn på bästa sätt. Visst har vi haft det innan på ett sätt, även om det tidigare byggde mycket på KÄRLEK och mindre på ekonomi.. Nu har vi båda, Kärlek och Fastlön båda två, möjlighet att inte bara ärva utan också spendera, inte klämma ihop oss på liten yta utan kanske hitta något större. Även om jag inte anser att det är det viktigaste med pengar så hjälper det ju såklart och tar bort en stor del av min stress kring den här resan. Det handlar inte om att vi behövde det här utan att resan blev enklare av det.
 
Avundsjukan är något jag får jobba med, för jag vill inte att den ska ta bort från mig och de jag älskar. Och när det kommer till min rädsla att vi inte kan, jag är helt enkelt inte redo att tänka så än. Jag vet att det finns så många vägar till ett barn, många olika sätt att få en familj och när jag måste ta det beslutet så gör jag det. Men inte än.
I somras pratade jag med min gudmor, som hade en lång resa till sitt barn. Hon tyckte att vi redan borde starta adoptionsprocessen, eftersom den resan också tar lång tid och för att skydda alla sina vägar. Jag förstår vad hon menar, men jag är inte där än, jag kan inte ge upp hoppet på den här vägen än. Kanske visar det sig längre fram att det blir vår väg och då är det så, men just nu så måste jag fortsätta lyssna på hoppet. Så länge som det tänds varje månad så ska jag ta det på allvar.
 
/Resan mot lilla Du.
8 månader eller "tänk om vi inte kan"
Så var den åttonde månaden här och ja, igår efter en dag av att vara livrädd för att gå på toaletten så dök den där jäveln upp. Bryta ihop och komma igen börjar bli rutin nu. Den här månaden har varit fylld av både upp och nergångar, jag har ÄNTLIGEN fått ett jobb!! En sådan otrolig frihetskänsla att känna att jag hittat ett ställe där jag vill stanna ett tag och lägga allt mitt fokus. Så för just nu säger jag hejdå till studier och fokuserar helhjärtat på att jobba och leva med min fina make. Det som fått mitt humör att svajja lite den här månaden är att i min närhet har plus på stickan dykt upp, utan försök och både välkommet och ovälkommet. Jag kommer inte skriva så mycket om just det, men om mina känslor kring det. Jag vill så gärna kunna vara ett stöd, finnas där för allt mina vänner går igenom, positivt som negativt och tidigare har jag alltid kunnat tänka bort min egen längtan och bara fokuserat på deras familjesituation. Jag märker mer och mer att jag har svårare att tänka bort min egen längtan, avundsjuka och svartsjuka börjar sippra in, hur mycket jag än försöker stoppa de känslorna. Det känns orättvist att vissa utan att ens vilja eller hoppas kan få et där jag önskar mer än allt och det är väldigt svårt att höra. Det pågår en kamp i mig just nu, där jag vill fortsätta vara hon som älskar barn och gläds med andra när de får möjligheten att välkomna en bäbis. Men jag kanske ska vara lite snäll mot mig själv och inse att det är okej att inte alltid bli överlycklig när jag själv kämpar. Och så länge som jag inte tar ut det över någon annan så är det okej att känna sig avundsjuk och tycka att livet är orättvist.
 
Mer då?
Jo men med månad nr 8 slog den där jävla rädslan till med dubbel kraft, tänk om vi inte kan. Tänk om vi fortsätter såhär, månad ut och månad in  och det ändå inte blir någon bäbis. Tänk om vi faktiskt inte kan bli med barn. Bara tanken gör att det strålar i mina armar och gör ont överallt. Vad gör vi då? Vad gör jag då?
 
Älskade lilla du, kan du inte hitta till oss snart? Jag vet inte hur många fler månader jag kommer kunna bryta ihop och komma igen, hur många ggr kan man göra det innan det börjar påverka en? Jag är så rädd att det redan böjat göra det.
7 Månader
Jag har försökt skriva det här inlägget i flera dagar, formulerat om, raderat, skrivit igen. Den tydligaste känslan just nu är att det känns som att jag druknar under allt. Inte bara de här försöken utan livet i stort. Inget jobb, korttidsvikariat, kreativitet som snubblar av deppighet och prestationsångest. Jag kämpar med näbbar och klor för att hitta rätt väg att gå just nu, hitta MIN väg att gå. Men det är svårt när det känns jobbigt att stå. När disken väller över kanterna i köket och dammråttorna växer i hörnen och jag bara orkar sitta och titta på skiten, eller orkar... Jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Var jag ska börja. Hur ska det kunna bli ett barn i en kropp som känner såhär, tänker såhär, lever såhär. Jag har letat upp körskola och ett lektionspaket jag vill ha, men jag har inte ringt, inte bokat in mig. Jag tittar på mitt CV och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag bråkar med Dig om skitsaker, ältar fram och tillbaka och inser hur stora kommunikationssvårigheter vi har. Saker jag trott gått fram har förvandlats till något helt annat på vägen och jag blir så trött på oss ibland. Att vi inte lär oss, lyssnar på varandra och ser våra olikheter som möjligheter, för när vi gör det klarar vi ju faan i mig allt. 
 
Jag önskar att jag kunde få fram det där plusset på ren jävla viljestyrka, att någonting kunde vända just nu så att jag ser det positiva, möjligheterna. Jag vill leva livet glatt, jag vill skapa och inte fastna här i ett smutsigt hörn. Jag vill att vårt hem ska spegla en annan sida av mig nu. Det får vara slut på smutsen och kaoset.
 
7 Månader, på't igen.
 
/Jag Dig och Lilla Du.