Jagdigochdu

Graviditetens dubbla känslor
Jag vill skriva om den här graviditeten, men jag vet inte vilka ord jag ska använda. Jag har längtat så länge, önskat så innerligt och nu är jag mitt i det. Att vara gravid är att vara full av dubbla känslor. Jag är fortfarande så påverkad av den långa kamp som lett oss hit, fortfarande så van vid att saker inte går som de ska, fortfarande avstängd för att skydda mig själv mot mer sorg. Jag jobbar på att våga öppna mitt hjärta för det lilla mirakel som växer i min mage, men jag har insett att det måste få ta tid. Jag kommer inte läka på en sekund även om dina sparkar hjälper till, en rörelse i taget.
 
Att vara gravid är också en helt ny kamp för kroppen, jag går in i vecka 23 idag och jag mår fortfarande illa, kräks om jag inte äter medicin och min rygg gav upp för några veckor sedan. Jag har fått sänka mina krav, ändra min livstil och acceptera att jag inte orkar en vanlig vardag just nu.
 
Ibland (ganska ofta) känner jag att jag inte har rätt att tycka att det känns jobbigt, att jag borde vara så tacksam att vi äntligen ska bli föräldrar och därför bara borde ta emot allt som kastas mot mig och hantera det med ett leende. Jag är tacksam, jag tar det inte för givet och jag tycker att det är skitjobbigt. Allt på samma gång. Det är svårt att sortera. Jag har inte orkat åka någonstans, träffa människor, laga mat, städa, svara i telefon och allt det är värt det och kommer vara värt det när jag håller mitt barn i min famn. Jag fylls av sådan otrolig kärlek varje gång jag känner dig i min mage, varje gång vi fått se dig eller höra ditt hjärtslag. 
 
Det här är stort, läskigt och fantastiskt på en och samma gång. Jag jobbar på att må bra, läka och förbereda mig.
För dig kommer jag aldrig sluta kämpa.
 
Mammas lilla älskling, jag älskar dig.
 
/resan mot lilla du
 
 
Okej livet, du kunde inte ens ge oss det?!
Livet är inte på vår sida just nu... vi är inne på tredje månaden av att försöka få till den förbaskade frysta återföringen. Ska till Huddinge imorgon igen och kolla läget, för än så länge har det inte dykt upp någon ägglossning. Vågar inte ens hoppas att det ska gå vägen den här gången. Blir det inget ska vi i alla fall börja med medicinering nästa cykel, så att vi förhoppningsvis kan få någon ordning på min kropp.
 
Vi har de senaste 3 veckorna väntat på ett besked som skulle underlätta vårt liv här i Stockholm enormt mycket. Och kanske minska på vår stress kring allting. Tyvärr så fick vi idag veta att det inte kommer att hända. Jag hade hoppats så mycket på det här, framförallt så att min älskling fick känna att någonting gick med honom. Vi kan ju inte göra något åt det här och det är som det är. Men det vore skönt om någonting kunde vända och gå som vi vill snart.
 
Fuckelifuckfuck you livet.
När du har en kaninjävel som sparkar på ditt hjärta/ Vara i kronisk kris
Jag vet inte varför jag skriver här just nu, jag är inte direkt på ett bra ställe just nu och det här inlägget kommer antagligen inte bli något annat än en stor pöl av ledsen. Men vad fan, 2 år, 2 jävla år av planerat sex, termometer, vitaminer och fan och hans moster. (Oj, det kanske blev en stor pöl av arg och ledsen.) Jag har en stor elefant som sitter på min bröstkorg och en jäkla hare som stampar på mitt hjärta. Och samtidigt som jag vill krypa ihop i en liten boll och vänta tills det går över så är jag arg på mig själv för att jag känner såhär. För att jag inte klarar mer, inte orkar kämpa på, inte kan bita ihop. Och medans jag skriver de orden så vet jag att det inte är sant. Att jag faktiskt biter ihop och att så som jag är just nu är så ihopsamlad som jag kan vara. För jag har försökt bli mamma i 2 år och jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas. Det är den tanken som snurrar runt om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte stänga av.
 
Min kurator (gå och prata med någon, det är så viktigt att få ut allt någonstans, iaf för mig.) säger att vi som är ofrivilligt barnlösa befinner oss i kronisk kris, den är ständigt närvarande och varje nytt steg i vår resa är en ny situation som gör att krisen får omtag och växer. Det är egentligen inte konstigt alls att jag har svårt att hantera IVF och misslyckade försök, jag har aldrig gjort det förut. Det är inte konstigt att jag känner mig utmattad, utarmad, svinledsen och orolig.
 
Den här veckan har jag tagit en paus från livet, jag är hemma och försöker landa i allting. Jag måste lära mig att vara sårbar, inte bara i skrift utan i verkliga livet också. Det här att våga öppna sig inför andra, fy farao vad läskigt det är.
 
Kram till er allihop.
 
/Resan mot lilla Du