Jagdigochdu

Jag är trött och jag är ledsen, men vad fan hjälper det?
Hur orkar de som kämpar i flera år? Hur orkar de stå upp de där dagarna i väntan på mensen. Det är tortyr att vänta på att den här månadens försök ska rinna ur mig i form av blod och smärtor. Det är förjävligt att jag inte bara kan få sörja att det inte gått nu heller utan att jag även måste uppleva det fysiskt. Känna hur min livmoder krystar ut det där som blev ingenting. Månad efter månad, 4 dagar av smärta och påminnelse att våra kroppar inte vill. Jag börjar bli så trött. Jag vill bara få hjälp nu, få veta om det är något som är fel och ifall vi kan göra någonting åt det. Just idag vill jag bara fly, jag vill sätta mig på ett flyg någonstans eller gå tills jag inte orkar gå längre. Jag vill inte, hör du det mensjävel. Lämna mig ifred.
Ett års kalas och ångest.
Nej det gick inte vägen denna månad heller, men jag klarade av det ganska bra. Kanske har jag blivit avtrubbad eller så fungerar mina försök att tänka positivt och jobba med min inställning. Däremot så knockas jag ibland av... sorg, är nog det närmsta jag kan beskriva det som. Nu senast på min svågers dotters kalas, när jag plötsligt befinner mig i ett rum fyllt av familjer med små barn. Tidigare har jag trivts i den miljön och undrat över hur det kommer bli när vi också är en sådan familj, men nu är det enda jag kan tänka, " tänk om vi inte kan bli en familj, tänk om vi aldrig får uppleva det". Det slutade med att vi fick gå tidigare och jag höll ihop tills vi kom hem och jag äntligen kunde lägga mig på sängen och gråta.
 
Men jag försöker hålla mig så positiv som det bara går. Njuta av vårt liv som det är nu och njuta av den resa vi är på. Och jag upprepar mitt mantra om och om igen, på något sätt ska vi få ett barn. På något sätt ska det gå, det finns inga alternativ.
 
/jag dig och lilla du