Så har andra dagen av den här månadens jävel snart gått. Jag har funderat mycket, vridit och vänt på mina känslor och på något konstigt vis kommit tillbaka. Hittat vägen genom det där snåriga och onda, tittar med försiktigt hopp framåt. Den här månaden kan det ju faktiskt hända, den här månaden kanske blir vår. Det förvånar mig alltid hur starkt mitt hopp ändå är, trots att det får mig att falla så hårt när det inte går vägen, så gillar jag det så. Jag vill hoppas och önska, just nu hoppas jag att den här resan ska bli mer positiv, ljusare och gladare än den varit. Nu har vi ju faktiskt förutsättningarna för att kunna ta hand om ett barn på bästa sätt. Visst har vi haft det innan på ett sätt, även om det tidigare byggde mycket på KÄRLEK och mindre på ekonomi.. Nu har vi båda, Kärlek och Fastlön båda två, möjlighet att inte bara ärva utan också spendera, inte klämma ihop oss på liten yta utan kanske hitta något större. Även om jag inte anser att det är det viktigaste med pengar så hjälper det ju såklart och tar bort en stor del av min stress kring den här resan. Det handlar inte om att vi behövde det här utan att resan blev enklare av det.
Avundsjukan är något jag får jobba med, för jag vill inte att den ska ta bort från mig och de jag älskar. Och när det kommer till min rädsla att vi inte kan, jag är helt enkelt inte redo att tänka så än. Jag vet att det finns så många vägar till ett barn, många olika sätt att få en familj och när jag måste ta det beslutet så gör jag det. Men inte än.
I somras pratade jag med min gudmor, som hade en lång resa till sitt barn. Hon tyckte att vi redan borde starta adoptionsprocessen, eftersom den resan också tar lång tid och för att skydda alla sina vägar. Jag förstår vad hon menar, men jag är inte där än, jag kan inte ge upp hoppet på den här vägen än. Kanske visar det sig längre fram att det blir vår väg och då är det så, men just nu så måste jag fortsätta lyssna på hoppet. Så länge som det tänds varje månad så ska jag ta det på allvar.
/Resan mot lilla Du.
0 kommentar(er)
