Nej det gick inte vägen denna månad heller, men jag klarade av det ganska bra. Kanske har jag blivit avtrubbad eller så fungerar mina försök att tänka positivt och jobba med min inställning. Däremot så knockas jag ibland av... sorg, är nog det närmsta jag kan beskriva det som. Nu senast på min svågers dotters kalas, när jag plötsligt befinner mig i ett rum fyllt av familjer med små barn. Tidigare har jag trivts i den miljön och undrat över hur det kommer bli när vi också är en sådan familj, men nu är det enda jag kan tänka, " tänk om vi inte kan bli en familj, tänk om vi aldrig får uppleva det". Det slutade med att vi fick gå tidigare och jag höll ihop tills vi kom hem och jag äntligen kunde lägga mig på sängen och gråta.
Men jag försöker hålla mig så positiv som det bara går. Njuta av vårt liv som det är nu och njuta av den resa vi är på. Och jag upprepar mitt mantra om och om igen, på något sätt ska vi få ett barn. På något sätt ska det gå, det finns inga alternativ.
/jag dig och lilla du
0 kommentar(er)
